Det är ett avkopplande ställe i Turkiet, My Beach, vid stranden, en liten fridfull plätt med lyxig servering av mat och drinkar, tio cabanas på en utbränd gräsmatta, solen som gassar och lyser upp; det är ett paradisställe att vistas i. Livsnjutaren, Anki, sittande i skuggan i cabanan, min ungdomsvän, träffade jag för första gången på Waikiki Beach på Hawaii för mer än 30 år sedan, inte upptagen av annat än att finna den rätta mannen – men här sitter hon nu mitt i livet och tar hand om sig själv. En stolthet. Hon sätter ner vattenglaset bestämt på bordet: ”Och vad har det blivit av dig?” frågar hon. Här sitter jag i en tillfällig bubbla, en lånad tid i friheten, med boken Tio tankar om tid som jag fick av henne för mer än 10 år sedan. Jag tittar på henne, och ner på bokens omslag, och ut över havet. Ja, vad har det blivit av mig? Det känns som tiden står still här och nu. Nuet. När jag blickar ut mot den naturliga klockan, solen, och havet, slås jag av den rofyllda tiden, havets egna tidsschema, sittande på Moder Jord som snurrar motsols ett varv per dygn, och så blir jag påmind: Jag borde ha mer fritid, jag borde ha haft en fritid. Tänk så många som inte har en fritid, som blir jagad av klocktiden. Vad kan man göra? Ja, jag borde ha tagit vara på min tid, men jag har aldrig haft någon fritid de senaste 25 åren. Jag har valt annorlunda, haft ett styckat schema, har jobbat, svarat på mejl, svarat i telefon, samtalat hit och dit, kurser, extra jobbat dygnet runt, men jag har inte haft någon fritid. En fritid. Det är verkligen på tiden. Du är mitt i livet, snart är det för sent, om du inte tar chansen nu, eller i alla fall om du ångrar dig, så har tiden passerat, du fortsätter i den sönderstressande tiden, i det sönderhackade schemat.
Varför inte börja med en klocka? Klockan jag har varit en slav under så många år. Morgonlarmet går, dags att rusa upp, tick tack, kaffekoppen i högsta hugg, tick tack tack tack, mikrovågsugnen, pling. Dagens kamp mot den stressande klockan kan börja, tick tack. Alla följer strömmen som packade sillar, för att hinna till arbetet i tid. Utrop i tunnelbanan, stämpelklockan, rastklockan ringer, popuplarm på datorn, tid för möte, pling pling, påminnelse från app i mobilen, mejlmelodi, pling pling, sms -melodi … Dagen fortsätter avbruten var åttonde minut. En sönderstressad klocka. Timmarna går, minuterna rusar och sekunderna störtar fram. Var jag än går ser jag en klocka och visarna eller siffrorna som rör sig. Avbruten var åttonde minut. Stämpla ut innan byggnadslarmet går. Mitt huvud dubbelt så stort. En usel känsla, på dörren sitter det styckade schemat, och jag drar av mig tvångströjan. På morgonen går jag rakryggad in i arbetsrummet, innan nattens timmar kryper jag ut.
För mer än 25 år sedan stod jag i valet och kvalet mellan Frihetsplan och Tvångsstund. Fortsätta att satsa på teater- och konstskolan eller akademisk utbildning? Min far och jag samtalade på Frihetsplan då jag, blivande akademiker, fick mig en liten tidsomvälvande upplevelse. Jag valde ett tryggt yrke att kunna falla tillbaka på. Ville väl. Få frihet, upplevelse och att leva ett fritt kreativt liv. Att få arbeta med människor är min berusning i yrket. De första åren mycket bra, efter 10 år utmärkt, efter 20 år … (Idag ser det inte ut så … ) Var tog friheten och fritiden vägen? Hög stress och belastning. Inte den härliga berusningen. Istället bakslag med utmattning och rester av mängd olika papper: måste göra-post it, informationsblad, blanketter, svarsblanketter, projektplan, protokoll, utskrivna mejl. Ett eländigt sönderstycket tidsschema. Det gör ont att hacka sönder tiden. Tidens bojor håller mig fast vid allt som måste göras. För vem? … Ta mig här ifrån. Ska jag ändra förhållningssätt till tiden? Vad är det jag säger? Jag är ju lycklig när jag får förverkliga mig själv, för det är frihet och kreativitet. Upplevelsetiden. Var det inte så? Ställtiden med upplevelse är den tid då jag känner frihet och får utlopp för min kreativitet. Jag är lyckligast när jag får bli fri från den onaturliga klockan. Inte bli jagad av fortkörningsklockan utan hinna med mig själv. Jag är lyckligast när jag är fri.
Varför är jag då kvar på arbetet? Jo, en del av folket är byggare. De bygger och bygger tills de blir klara som jag med att bygga projekt. Men då är ju problemet att de en dag blir ”klara” och känner instängdhet och tomhet. Övriga folket är istället odlare − som sår och ansar och fixar; är följsamma och flexibla med det som gror och växer. De blir inte klara (som ju byggarna blir) − utan känner istället en tillfredsställelse i sitt brukande av odlingen. Oavsett om man är en byggare eller en odlare, så är min övertygelse att vi alla, likt Rousseaus Emile, föds som ett tomt blad − en tabula rasa – och har samma grundförutsättningar för ett bra, gott och rikt liv. Kanske är det så att vi som unga byggare i fas 1 måste bygga först för det är konkret och tryggt. Och i livet fas 2 är vi äldre, mognare, klokare och modigare. I självförverkligandet överger vi byggaren − och blir odlare. (Även bokstavligt talat odlare.) Jag är en byggare, eller har varit en byggare men vill bli odlare fullt ut. Var sak har sin tid likhet med som det står i Predikaren 3:3−11: Allt har sin rätta tid, en tid att födas, en tid att dö, en tid att plantera, en tid att skörda. En tid att döda, en tid att hela, en tid att förstöra, en tid att bygga upp. [ … ] Allt har sin rätta tid och plats.
Hur ska jag gå från A till B? Hur ska jag kunna lämna min stressade tillvaro och uppleva stillhet, ro och frihet? När kommer min tid? Solen här i cabanan är min naturliga klocka! Här är min naturliga tid. Jag kan följa tiden. Jag har ju fritid. Tiden är här och nu. Nuet. Det glittrande havet. Inga brytvågor som avbryter mig. Jag ser soluppgången och följer med naturliga klockan. Och på kvällen går solen långsamt ner.
Är det så att mitt blad ska fyllas med dikten ”Ditt liv” skriven av en okänd författare:
Känn i ditt hjärta vad du vill göra med ditt liv.
När du har fått svaret gå varligt fram men med stora kliv.
Se målet tydligt som en inre bild.
Var ödmjuk men målmedveten och mild.
Din inre kraft är mycket större än du tror.
I din kropp finns visdom möjligheter styrka oändligt stor.
Din egen tvekan dig hindrar trots att du har ögon som tindrar.
Du själv skapar begränsningar med tanken.
Trots att alla möjligheter finns inuti dig det är den bästa banken.
Det du vill det är det du kan.
Denna visdom är stor och sann.
Släpp din kraft fri låt den sväva.
Din talang kan utvecklas i oändlighet.
Känn din längtan det är bara du som vet.
Förvalta din inre kraft på ett rätt sätt.
När du riktigt starkt känner ditt mål då är tiden både svår och lätt.
Låt ingen annans tvekan stoppa dig.
Lev ut det vill jag säga dig.
Jag är mitt i livet. Fortfarande. Jag bygger, bygger och bygger, och när jag har byggt klart känner jag instängdhet och tomhet. Känner mig klar. Jag vill inte bygga, bygga utan vara odlare och så och skapa och njuta av det jag har skapat. Jag känner mig begränsad och instängd och låst … Blir tvingad att bli puttad in i ett mönster som en annan har bestämt och styrt över. Varför gör jag så här emot mig? Jag gillar människor och att kommunicera och så och se människor växa. Jag hinner varken ta hand om det jag sår och att rensa ogräs. Vad är det som växer? Tempot ökar, tiden överbelastas. Tidsbrist för kollegor och kunder som kommer och går. Jag ger och ger av mig själv. Ju mer jag ger av mig själv desto längre kommer jag bort från mig själv, den egentliga Eva som vill leva utan den höga och växande törnehäcken av pappershögar och alla måsten. Har inte tid att ta hand om mig själv och göra rent innanför min egen dörr.
Drömmen att få bli väckt. Drömmen om att vakna upp i frihet. Få ett lyckligt slut och en ny början, att få ordning på tiden, få tid och balans. Ta dagen som den kommer. Drömmen om att vakna och hitta tillbaka till sig själv. Känna min längtan till att få vara på en vindsurfingsbräda långt ut till havs. Alldeles ensam. Ingen som stör mina tankar. Det är bara jag och havet. Solen, min naturliga klocka som ger mig energi, värmer huden och varma vindar sveper över kroppen. Jag vet hur jag ska fånga vindarna och jag styr mot My Beach med hjälp av mina inre krafter. Vindsurfande på vågorna som driver mig framåt, växelverkan, med det jag har sått, mina pärlor, och tiden kommer då jag äntligen får skörda. Drömmen att våga bara vara. Inte vara slav under klockan. Drömmen om att lämna den gamla rollen, och hitta tillbaka till det genuina. Att vara sann mot mig själv. För allas skull. Drömmen att följa vinden och vågorna och vara fullständigt fri. Drömmen om frihet.
Mardrömmen att se sig mig själv ligga på en luftmadrass ute till havs. Hon ligger på luftmadrassen som följer vågorna och håller henne flytande, men hon kan inte styra. Hon kan inte stå emot vågorna som för henne hit och dit. Ena stunden har hon fastnat i ett korallrev lika lätt som papper fastnar i en kopiator, och senare håller hon på att drunkna när hon tänker på allt hon måste göra för att behaga andra. Det är någon annan som styr. Hon ligger kvar. Det är sådana yttre drivkrafter som tar tag i henne, och hon håller på att försvinna långt ner i havets djup. Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Hur kom jag hit? Vem vill jag vara? Ska jag vara den som ligger på en luftmadrass eller ska jag surfa mig fram på en vindsurfingsbräda? Hur kom jag hit till en luftmadrass? Hur blev det så här? Jag är slumrande, jag vill inte sova mer. Jag måste få tillbaka mitt tidigare liv. Jag har mist tron. Jag måste få makten över tiden och styra tillbaka och odla på mina villkor. Nu är det dags att surfa vidare på frihetsvågen.
Frihet – det är verkligen på tiden. Men vilken fritidssysselsättning? Jag kanske borde skådespela, dansa, måla, skriva, resa mer och bara vara. Men vad har jag lust till? Vad vill jag göra? Vad längtar jag efter? Skriva. Är det det jag ska göra på min fritid? Ja, självklart. Jag kan ju skriva. Jag vill skriva och har ju idéer. Jag ska skriva. OM berusningen av att skriva? Det är inte skrivandet i sig som är det viktigaste, det är friheten att kunna skriva, och skriva vad som helst och när som helst …
Varför inte fortsätta mina år med att börja leva ett fritt och kreativt liv med eget grepp om tiden. Den naturliga klockan där jag följer soluppgången och lever i harmoni med den naturliga klockan, utan den digitala fortkörningsklockan som tickar, plingar och larmar. Jag står vid Tvångsstund och är på väg till Frihetsplan där jag får skriva och vara odlare. Börja med min egen fria tid som jag får styra över. Fri tid att skriva. Så ett frö lite var stans, så får vi se vad som händer, skapa egna nya möjligheter. En vaken fri kreatör utan att vara kontrollerad i tid och rum, få tänka en tanke klart, sitta och meditera vid havet, komma och gå som jag vill, slowmotion promenad till nästa möte, fåtal papper, ordning och reda, kartonger slängda, strävsamma samtal. Tid för reflektion. Mitt huvud alldeles ypperligt lagom stort. En härlig känsla att gå från den gamla bundna tiden. Jag är fri och kan styra över tiden och leva ett fritt kreativt liv.
När jag nu har begrundat boken Tio tankar om tid av Bodil Jönsson grips jag mer och mer av lusten att leva mitt liv fullt ut. Tillbaka till friheten. Leva livet utan någon annan som styr, utan att bli avbruten i tid och otid och ha ständigt en klocktid jagande efter mig. Kan jag göra det här? Är det möjligt? Ja, all erfarenhet och kunskap jag har inom mig från arbete och utbildning kan jag förädla från den arbetsbundna tiden till att i frihet i tid och rum vara läromedelsförfattare och surfa vidare på frihetsvågen.
«Tid. Eller konsten att leva ett fritt och kreativt liv» er skrevet som en pastisj over Gå. Eller kunsten å leve et vilt og poetisk liv av Tomas Espedal. En artikkel om pastisjskriving kan leses her
*
