Eftertankar om reselitteraturen

För några år sedan skrev jag en bok om reselitteratur: Resa och skriva utkom 2005 i Sverige och Norge. Jag försöker där, som underrubriken också lovar, ge en ”guide till den moderna reselitteraturen” men jag försöker egentligen mycket mer än så: jag vill faktiskt granska själva litteraturen.

Det var en granskning som redan hade pågått länge, även om jag inte hade gjort det klart för mig själv. Jag tror det började hösten 1996, då jag hade tjänat ihop till ett akademiskt friår. Enligt all normal akademisk logik så borde jag ha tillbringat detta år vid något renommerat universitet för att finslipa min litteraturvetenskapliga kompetens (just som jag hade försökt göra tio år tidigare vid ett amerikanskt universitet). 1987 kom jag hem från ett halvår i Californien som ”dekonstruktör”. 1997 kom jag istället hem från ett år i en liten sydfransk by och jag tror att jag hade företagit mig en pragmatisk vändning. Resultatet blev först en bok om Rilke (där jag försöker lyssna till poeten snarare än analysera eller dekonstruera), därefter en bok om Montaigne och en om Nietzsche: i båda fallen författare som orienterar sig mot livsfrågor och livspraxis, mot visdom snarare än sanning.

Både Montaigne och Nietzsche praktiserade en vandrande litteratur, en som ignorerar traditionella genrebestämningar och istället rör sig fritt mellan fiktion och filosofi, mellan personligt och allmänt, mellan poesi och prosa. Montaigne skrev i protest mot sin tids retoriska regelsystem, Nietzsche i protest mot först filologins konventioner, därefter i protest mot alla slags konventioner. Båda författarna insisterade dessutom på rörlighet: Montaigne i sin dagbok från den stora italienska resan och genom att försäkra att han helst tillbringade sin tid på hästryggen; Nietzsche genom sitt flackande mellan norr och söder i Europa och genom att ge sittfläsket skulden för allt dåligt tänkande. Dessa tänkare fick mig intresserad av all slags litteratur som vandrar mellan invanda uttrycksformer liksom mellan fiktion och verklighetsskildring: essäistik, aforismer, prosadikter, dokumentärlitteratur, new journalism, life writing, reselitteratur Det jag tyckte mig upptäcka i kraft av detta intresse var att vi som sysslar med litteratur – på universitet likaväl som i bibliotek, bokhandel, förlag, kulturjournalistisk – har fungerat som gränspoliser: vi har inte bara accepterat en historiskt begränsad kanon av högmodernistiskt snitt som den egentliga litteraturen. Vi har dessutom motat undan den vandrande litteraturen: den har haft svårt att komma in på pensumlistorna, den recenseras sällan, den får ogärna statligt stöd och den stuvas undan i bibliotek och bokhandel. (En annan sak är att delar av denna vandrande litteratur likafullt är populär och verkar expandera). Jag började också tycka att gränsdragningarna var obsoleta: litteratur som fiktion var och är fortfarande en viktig del av litteraturen men lika viktig är den gränsöverskridande litteratur, som påminner oss om att ”litteratur” gärna etablerar sig som fiktion men lika gärna överskrider fiktionens imaginära rike.

När jag så tog itu med reselitteraturen bestämde jag mig för att sätta distinktionen fiktionsprosa / sakprosa åt sidan och istället sortera reselitteraturen efter litterära grepp, litterära strategier, litterär (men också geografisk och annan) tematik. Det var ett experiment: jag ville pröva vad som händer om man företar en sådan epoché. Det som hände var att jag fann en mängd litteratur som jag aldrig hade funnit om jag hade hållit mig innanför gränserna. Jag gjorde en grov historisk sortering där jag skilde ut den klassiska reselitteraturen, där man sysslar med varianter av mapping, från den moderna, som istället handlar om olika varianter av meeting. I den moderna reselitteraturen möter resenären en främmande värld och mötet innebär resenärens självprövning. Det finns förstås en stor mängd reselitteratur av enklare slag, typ guideböcker, men den litterärt intressanta reselitteraturen av modernt snitt – den jag fann hos exempelvis Joseph Conrad, Cora Sandel, Harry Martinson, Graham Greene, Robert Byron, Nicolas Bouvier, Elias Canetti, Bruce Chatwin, Robyn Davidson, Christoph Ransmayr, V. S. Naipaul, Ryszard Kapuscinski, W. G. Sebald – alla dessa utgick från en problematisk resenär som möter något främmande, någonting Annat. Några av dessa skriver fiktionslitteratur men jag ville ändå behandla dem under rubriken reselitteratur, eftersom de har resan inbyggd som motiv och motor i sina berättelser. Andra skriver i olika blandformer, vilket säkert bidragit till att de knappast alls uppmärksammats av den litteraturvetenskapliga blicken.

När jag nu ser tillbaka på detta arbete så är det några eftertankar som besvärar mig. Den första handlar om hastighet.

Jag gjorde det kanske för enkelt för mig genom att inte tillräckligt uppmärksamma skillnaderna mellan exempelvis fotvandring och raskare resor. Jag har förvisso några fotvandrare utspridda i min presentation: Patrick Leigh-Fermor, som minns sin ungdoms fotvandring genom Europa, Wolfgang Büscher, som vandrar från Berlin till Moskva, Sebald, som kulturvandrar i Norfolk, Robyn Davidson, som vandrar med kameler genom den australiska öknen, Cora Sandel, som låter sin Alberte vandra på gatorna i Paris. Redan dessa vandrare är högst olika men de har ändå något gemensamt: de går till fots och de låter resans fysiska förutsättningar och detaljer blir viktiga. Inte bara resans men också berättelsens tempo blir därmed annorlunda än för alla andra resenärer. Kanske jag borde ha organiserat hela boken efter hastighet istället för olika tematiska konstellationer? Jag har inte favoriserat vandrarna – istället har jag ju spritt ut dem över boken – men jag har utan tvekan haft ett gott öga till de resenärer som förmått sakta ner på tempot, som stannat upp. Just denna gest – att stanna upp – signalerar möte: en beredskap för att någonting kan tänkas hända. Vandraren är nog den minst målinriktade av resenärer, den som visar störst beredskap för det som jag annonserar som den moderna reselitteraturens avgörande punkt: mötet.

Det var vid läsningen av Thomas Bernhards Gehen (1971) – en underfundig betraktelse över förbindelsen mellan vandra och tänka – som jag började besväras av denna eftertanke. I Resa & skriva är mitt mest prominenta exempel på den långsamma resan Nicolas Bouvier, vars L’usage du monde från 1963 glädjande nog fått en viss framgång på norska som Bruken av verden (2001) – däremot har den aldrig översatts till svenska (i sig en indikation på att den litterära blicken har haft svårt att få syn på reselitteraturen, också när det som i detta fall handlar om ett mästerverk). Bouvier startar sin resa från Schweiz med pengar för några månader, obestämda planer och en liten bil, en Fiat Topolino, som framkomstmedel. När han så småningom skall ta sig igenom Anatoliens och Afghanistans höjder duger förstås inte bilen; istället måste den ständigt repareras och han och reskompisen måste rentav skjuta den uppför bergspassen. Det betyder att bilen gör resan långsam, fysiskt påtaglig och dessutom blir ett medel till möten. Den resa som Bouvier skildrar drar ut på tiden i ett och ett halvt år och den slutar med att Bouvier slår sig ner på Khyber-passet mellan Afghanistan och Pakistan där han utvecklar en meditation, som varken handlar om resans fortsättning eller hemkomsten utan om stillheten och stillaståendet. För den långsamme vandraren/resenären Bouvier består resan av resans avbrott och pauser och vilostunder. Trots att han skildrar en rad pregnanta miljöer och möten företar han en inåtvänd resa, som i första hand handlar om resenärens egen fostran till ett slags meditativ levnadsvisdom.

Bouvier är sparsam med omdömen och han är den kanske minst politiske av alla de resenärer jag tar upp. Kanske är det just därför som jag föll för hans reseberättelse? I alla händelser kommer jag nu till den andra av mina eftertankar, som handlar om den politiskt motiverade reselitteraturen. I min bok är jag ganska kritisk mot en rad författare, som har det gemensamt att de använder resan och reselitteraturen till bestämda politiska appeller. Det gäller exempelvis Jan Myrdals och Sven Lindqvists böcker om Afghanistan, Peter Handkes om Serbien, Kjartan Fløgstads om Kina. Dessa författare gav mig ett intryck av att egentligen inte alls behöva resa: det sedda och upplevda fungerar bara som bekräftelser på det som de redan vet. De motsätter sig med andra ord det som jag hade bestämt mig för som den moderna reseberättelsens avgörande ögonblick: den problematiske resenärens möte med det främmande. Mötet förutsätter att resenären har en beredskap för det oväntade, men dessa resenärer känns inte vid något oväntat: de vet på förhand vad de skall se och hur det sedda skall förstås, ”förhandsinställningar och politiska idiosynkrasier presenteras som sprungna ur mötet med den främmande kulturen, som därmed utnyttjas på ett sätt som trist nog påminner om den globala imperialism som skulle vara fienden.”

Så skrev jag om en av Fløgstads reseböcker. Kan det vara så att jag med mina bestämningar av reselitteraturens angelägenhet – mötet – manövrerat in mig själv i en position där jag tvingas till kritik av den politiskt motiverade reselitteraturen, inklusive den litteratur som propagerar för meningar som jag delar?

Det besvärande med detta är att jag därmed kritiserar några författare som jag annars respekterar och som i några fall har varit banbrytande för den svenska litteraturens öppningar mot världen under 1960-talet Jag är uppenbart orättvis mot exempelvis Sven Lindqvist, eftersom jag tar upp några av hans sämre böcker men undviker hans bättre.Men jag vill ändå hålla fast vid min principiella kritik och konstatera att jag föredrar den undrande och frågande resenären framför den påstående. Exempelvis var det plågsamt att läsa Peter Handkes romantiska idyllisering av Serbien tillsammans med hans våldsamma påståenden om det västliga förfallet i Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien (1996) – plågsamt inte minst för att det handlar om en författare som jag i högsta grad respekterar – och därefter en lättnad att läsa den unga tyskan Juli Zeh. Hennes Die Stille ist ein Geräusch (2002) berättar om en vandring i Serbien och Bosnien, inklusive Tuzla och Srebrenica, med koncentration på de vardagliga intryck som får sin effekt av att vara så tätt förbundna med det nyss överståndna kriget. Zeh verkar inte ha någon förhandsbestämd politisk agenda, likväl får hon sin läsare att ställa en rad frågor av politisk relevans. Något liknande kan sägas om en annan av mina tyska vandrare, Wolfgang Büscher. Hans Berlin – Moskau. Eine Reise zu Fuβ (2003, på norska 2004) berättar med stor detaljrikedom om hans slitsamma fotvandring och jag tror inte att han kommer med ett enda politiskt betingat omdöme. Men eftersom de sociala kontrasterna mellan Berlin – Polen – Ukraina – Moskva byggs in i framställningen – och inte minst påminnelsen om att hans vandringsväg också var de tyska truppernas väg 1942 – blir hans resa ändå ett incitament till politiska frågor av såväl historisk som aktuell relevans. Ett svenskt exempel som inte kunde komma med i min bok är Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende (2006, på norska 2008). Det är ett modernt svar på den reseberättelse som fyra svenskar gav ut 1979, Kampuchea mellan två krig, och som skildrar de röda khmerernas rike som en rosig idyll och ett strålande föredöme. Idlings bok är istället ett slags undersökande journalistik med inslag av reseberättelse och självbiografi. Framför allt är det en frågande framställning: hur kunde Kambodja bli som det blev? Hur kunde 1979 års resenärer undgå att se verkligheten? Vilken verklighet är det vi undgår att se idag?

Kanske kan man kalla Idling, Zeh och Büscher för post-politiska författare: de undersöker ett fält där traditionella politiska positioner inte längre övertygar (mig). Dock vill jag nämna två exempel på författare som jag har läst efter att Resa & skriva färdigställdes och som anfäktar min principiella kritik av den politiskt motiverade reselitteraturen. Först en av min ungdoms idoler, Göran Palm, med Sverige, en vintersaga. Särskilt del 4 (2005) skildrar en resa tvärsigenom Sverige med en bestämd politisk agenda i bagaget, med gärna och ofta framförda politiska påståenden (som jag bara delvis kan instämma i). Men det är ändå inte fråga om någon tvärsäker eller propagerande resenär, snarare en som låter sig hamna i otaliga möten. Några av dessa bekräftar hans förhandsinställningar men inte alla; och i samtliga förhåller han sig ödmjukt lyssnande. Kanske är det Palms blankvers som bättre än någon prosa berett vägen för en undrande snarare än påstående framställning? Det är i alla händelser fråga om ett originellt och storslaget företag, där det politiska ärendet smidigt förenas med resans möten och där blankversen visar sig vara ett förträffligt redskap för vandrande litteratur.

Ytterligare ett exempel på en politiskt betingad reseberättelse är den holländske författaren Geert Maks väldiga bok In Europa (2004, på norska 2008). Mak reser kors och tvärs i Europa under 1900-talets sista år: han vill inte bara ge en diagnos av fenomenet Europa vid millenieskiftet utan framför allt söka upp de platser som bestämt Europas historia under hela 1900-talet. Mak förenar resenärens blick för det aktuella verkligheten med journalistens öra för de människor han möter; och båda med historikerns överväldigande sakkunskap och detaljrikedom. Hans resa till exempelvis Sarajevo, Stalingrad och Srebrenica 1999 visar att reseberättelsen mycket väl kan användas till en aktualiserande historieberättelse och ett politiskt verksamt minnesarbete. Mak propagerar aldrig; men när han demonstrerar Europas moderna historia som folkmordens historia utför han ändå ett minnesarbete med freden och unionen och mångfalden som perspektiv och mål.

Inledningsvis nämnde jag att mitt arbete med reselitteraturen inte bara syftade till att kartlägga ett spännande fält utan också till att granska själva litteraturen. Avslutningsvis vill jag försvara detta projekt genom att ge tre svar på en retorisk fråga. Frågan lyder: gjorde jag det inte för enkelt för mig när jag satte traditionella genregränser åt sidan och samlade allt under ett tak? Borde jag inte som ansvarig litteraturanalytiker ha differentierat istället för att homogenisera?

Först: när jag har satt de traditionella gränserna mellan så kallad sakprosa och fiktionsprosa inom parentes så har det varit pragmatiskt givande. Jag har helt enkelt fått syn på en hel del litteratur som jag annars inte hade sett. Jag påminner om min lista på reselitterära favoriter. Av dessa vill jag påstå att Byron, Bouvier, Kapuscinski och Davidson var och kanske fortfarande är mer eller mindre dolda för den litteraturvetenskapliga blicken. Harry Martinsons reseberättelser har man haft svårt att hantera, detsamma gäller Chatwin, Sebald och Ransmayr. Orsaken är den vanliga: dessa författare anses ”blanda” sina uttrycksmedel till något ”orent”, de blandar sin sakliga information med fiktion och de blandar sin fiktion med saklig information. Det ”orena” är förstås negativt belastat men ur mitt perspektiv är denna blandningsmanöver sekundär och alls inte negativ. När jag sätter den åt sidan har jag helt enkelt lättare att se och granska det som positivt utmärker denna litteratur.

Vidare: jag planar ut skillnaden mellan sakprosa och fiktion men jag gör därmed inte allt till ett. Istället undersöker jag differenser på retorisk och stilistisk och tematisk nivå, som litterära och retoriska och visuella strategier, stilmedel, berättarpositioner. Resultatet heter mångfald. Reselitteraturen framstår inte som någon homogen och lätt avgränsad storhet utan som ett litterärt experimentfält, som inte bara beskriver människors möten med det främmande utan också undersöker och konstruerar litterära vandringar över gränser. Den mänskliga och reselitterära lyckan består, för att säga det med Kapuscinski, i en ”ovillkorlig, fullständig och absolut gränslöshet.”

Därmed har jag kommit till mitt avslutande argument, som helt enkelt består av denna polske resenär, journalist, poet och berättare: Ryszard Kapuscinski. I dagens läge är det en överdrift att påstå att han skulle vara dold för den litteraturvetenskapliga blicken, eftersom hans berömmelse sköt ordentlig fart under se sista åren av hans liv. Men bara några år tidigare, ungefär när jag startade min expedition in i reselitteraturen, var han okänd: jag nämnde hans namn för åtskilliga kollegor som skakade på huvudet inför detta främmande fenomen. Han var förstås inte okänd för sina många läsare eller i journalistiska kretsar, men där hade man i gengäld en benägenhet att se honom just som rapporterande journalist, snarare än som en berättande resenär eller rentav som en resepoet. Och min poäng i detta sammanhang är förstås att man inte gör rättvisa åt denna författare genom att betrakta honom som journalist eller poet eller berättare. Han är nämligen allt av detta i en alldeles egen blandning. Böcker som Imperium (1993), Heban (2001) eller Ebenholts (1998) bygger på hans journalistiska intryck och rapportering i Sovjetunionen och Afrika men bearbetar dessa till ett slags collage av minnesbilder, självbiografiska glimtar, politiska utläggningar, historiska porträtt, anekdoter och bilder. Journalisten och resenären Kapuscinski tog sig förbi alla gränser för att bli världsmedborgare. Författaren Kapuscinski ignorerar de litterära gränserna för att istället pröva den litterära frihet, som är reselitteraturens hemland.

*

Denne artikkelen ble først publisert i Tekstualitet 2009/10, da Hild Haaheim og Nina Bell Rui Aadna var redaktører.

*

Om forfatteren:

Arne Melberg (f. 1942), dr.philos. ved Stockholms Universitet i 1973. Han har vært professor i allmenn litteraturvitenskap ved Universitetet i Oslo siden 1987. Blant hans store produksjon av bøker og vitenskaplige artikler finnes også boka Å reise og skrive (2005), som Arne Melberg reflekterer over i essayet «Eftertankar om reselitteraturen».

*

Del artikkelen på sosiale medier